För ett tag sedan va jag hembjuden till en utav mina bästa vänner "J" på tjej kväll. Det va riktigt längesedan jag va hos henne och såg jätte mycket fram emot kvällen. 

Jag är rätt dålig på att komma iväg och hälsa på mina vänner. Jag är även dålig på att ringa och bara prata. Förstår inte varför egentligen för jag älskar mina vänner. Jag tycker dessutom det är super trevligt att både träffa dom och prata med dom. Fast jag är extremt hemma kär.... Det är nog en av mina dåliga sidor det.

Ja ja nu skulle jag i alla fall till J på mat och sing star! Jag kan inte sjunga för fem öre, inte heller kan jag komma ihåg några texter eller hinna läsa vad det står på skärmen för att få ut det i ord på rätt ställe i låten. Jag är verkligen super kass. Den enda låten jag klarar någorlunda är "oha hela natten" 
 Hemma hos J var det många tjejer vissa hade jag träffat förut någon gång, vissa va gamla klasskamrater, menads andra jag inte kände alls. Det va väldigt blandat i både ålder och karaktärer. Det fanns allt från lilla fina stadstjejen på 17-18år till rejäla bod tjejen på 35+ Alltså ett kul gäng.. 

Det börja bra. Alla va glada och prata på om sig själva och deras liv. Precis som det brukar vara. Vissa hade bara killar i skallen, andra hästar, några mode o kläder och en del hade bara barn att prata om. Vilket inte är fel alls. Som sagt till en början va det jätte trevligt. Vi åt gått och dom som inte körde de drack gått.
En av tjejerna prata konstant och det bara om hennes små fina barn. Ju längre kvällen gick och ju mer hon babblade på, desto mer byttes min känsla för henne från glädje till avundsjuka och magont. Hon visste inte att jag inte kunde få några barn och det är klart att man pratar på om det finaste man har. Hon hade precis berättat om något hyss hennes ena dotter hade hittat på då min bordsgranne sa: Ja du linn det är allt tur att vi inte har några barn du och ja....

J kom flygande från rummet intill precis då och sa: Kom Linn! Köket!Det va just i rättan tid för så fort jag kom in i köket va bägaren full och rann över. Tårarna kom o ingen kunde hjälpa det. min bordsgranne kom också in i köket och undrade.: Ja sa väl inget dumt? Du kan väl få barn? Jag sa att det va lugnt och att hon inte kunde hjälpa detta det va ju en helt normal kommentar.  min vist det va så vi kunde inte få några barn. Jag och J prata en stund i köket och det kändes ganska bra men nu va liksom kvällen över för mig kändes det som. Men jag lova J att stanna en stund till.

Att man ska vara så jävla känslig då. Att man ska behöva bli ledsen när någon säger: den lyckligaste stunden på dagen är när mina små ska sova och att dom precis innan säger jag älskar dig mamma.Jag lipar till och med nu när jag skriver. Jag vill också ha det. Fast jag miss unnar inte någon annan men jag vill. Jag vill så mycket att det gör ont i hela mig. Det är som en biologisk klocka har gått av och jag vill ha ett barn. 

En stund senare på kvällen börja den lilla stats tjejen prata om en kille som va en jävla slampa. Han va vist sångare i något av de mer kända dansbanden. Hon hade träffat honom på någon spelning och haft sex med honom på toa. Efter det hade hon haft sex med honom flera gånger. Det är väl helt ok. Men när hon säger: Ja så har han ju en tjej, hon är faan slut i huvudet. Hon tittar jätte argt på mig och har ringt upp mig flera gånger. Va fattar ni vilken slampa han är. Jag kan ha sex med han när jag vill. Kolla här. Så skicka hon ett sms som han svara på. Det va sexistiska sms och naken bilder. VEM FAAN ÄR DET SOM ÄR SLAMPA???? Ja båda så klart men va jag blev illa mående. Har hon ingen jävla sympati. Vist är det så att killen också är en enormt stor skit. Men hon som tycker att tjejen är slut i huvudet för att hon tittat argt på henne. Denna tjejen såg det som en utmaning att få killar som va i ett förhållande. Den känslan fick ja i alla fall.Där va det det sista jag tålde och krama J hejdå och åkte hem i en smock dimma.

Hela vägen hem grät ja. När jag kom hem va jag så illamående att jag spydde. Det blev ingen vidare lyckad tjej kväll för mig. Även om ingen (förutom den lilla stats tjejen) hade gjort eller sagt något dumt.

Det kändes hur bra som helst när vi kom hem från Sjukhuset. Resan hade startat! Även om det va ca tre månader kvar så kändes det alldeles lagom. Den första tiden gick jätte bra, de va inget som va jobbigt. Vi hade dessutom fått ut pergotime (hormoner) igen så det skulle vi äta fram tills det va dax. Tre veckor senare kom mina provresultat från de prover som dom hade gjort extra i Göteborg. Min sambo ringde till mitt jobb och berättade att alla prover va bra utom cell provet. Jag hade cellförändringar!!! Det stod att dessa var tvungna att åtgärdas innan vår behandling kunde fortgå och att hon vänligt nog hade skickat en remiss till de vanliga sjukhuset och inte till baka till idiot doktorn. Där skulle vi ytligare utredas hur stora cellförändringarna va. Det kändes som om en bomb hade slagit ner i huvudet. Ska jag ha cancer också???? Ska hela behandling bli uppskjuten för att den där jävla doktorn inte hade tagit proverna som han skulle??? Vi blev jätte ledsna och nervösa. Undertiden fick jag ett brev från idiot doktorn där det stod att vi skulle komma in för kompletterade prover??? Då hade dom i Göteborg skickat honom ett brev och upplyst denne om att han hade missat att göra prover och han hade uppfattat det som att han bara skulle göra kompletteringar. Suck... Som tur va fick vi snabbt en tid för att kolla upp cellförändringarna. Jag va riktigt riktigt nervös. Vi fick träffa ytligare en mycket trevlig kvinnlig doktor. Hon hette Linnea samma som jag och kändes mycket kunnig och trygg. Hon skulle ta ett nytt cellprov samt färga för att se om det fanns cellförändringar. Ont gjorde det men när hon va färdig sa hon att hon inte såg några förändringar och att det då troligtvis rörde sig om mycket lindriga cellförändringar. Hon sa dessutom att om det bara va mycket lindriga förändringar så tyckte hon att vår behandling inte skulle skjutas upp utan fortsätta precis som planerat. Fast vi var tvungna att vänta på provresultatet och hon va tvungen att prata med Göteborg innan hon kunde säga säkert. Så då va det bara hem och vänta igen

Vi kom ner i källaren där skulle vi leta reda på en kod försedd dörr i korridoren gick det städare och titta konstigt på oss. Rummet bestod av två rum och en toalett. Det fanns p-tidningar o en säng. Men det va inte det lättaste. Till sist fick vi gå ett par trappor upp och lämna spermaprovet. När vi kom ner till där vi skulle samlas för gruppinformationen hade vi 5min tillgodo. Eftersom vi inte ätit någon vidare frukost va det att rusa över gatan o köpa mackor. När sista biten va svald kom en syster och hämta oss.

Vi fick komma in i ett rum tillsammans med 4 andra par tror jag. Vi fick titta på en film om känslorna kring att vara ofrivilligt barnlösa. Det va verkligen en mycket känslosam film och det va nog inte många ögon torra efter den. Att se känslorna på en film som man känner när ens vänner blir gravida och får barn. Den otroliga glädjen för deras skull som är blandad men en fruktansvärd avundsjuka. Den skäms man även över vilket gör det hela ännu jobbigare. Detta tyckte min sambo va det jobbigaste på hela dagen. Efter filmen gick en barnmorska igenom behandlingen i stora drag. 

Nu hade vi ett glapp på några timmar så vi åkte in till centrum och strosa. I en bokaffärerna låg en av min barndoms favoritböcker. "Pricken" Den handlar om en liten kanin som föds med en massa prickar då alla hans syskon är vita. En väldigt fin barnbok. Den köpte jag så klart.
Efter att ha kört fel 17 gånger innan vi kom tillbaka och lovat oss själva igen att vi aldrig ska bo i en stad så va vi åter vid sjukhuset.

Tillbaka på sjukhuset fick vi träffa vår läkare. En mycket trevlig kvinna (till min sambos stora lycka) som gav ett mycket seriöst och kunnigt intryck. Alltså som det skall vara. Vi gick igenom remissen och journalen från vår förre doktor. Den va mycket bristfällig. Den bestod helt enkelt av en A4sida där det stod några rader i mitten och i journalen fattades det mycket.... När vår doktor fråga om vi kanske ändå hade gjort proverna som fattades så hade vi inte det! Alltså hade den förre doktorn skitit i eller missat eller glömt göra dom. Det va bland annat Cellprov, ämnesomsättnings prov samt ytligare en som jag nu glömt va de va. Detta var tänkt att bara vara en rent informativ dag men eftersom det fattades en massa prover va det bara att ta av sig och ta ett cell prov och gå o lämna lite blod.
Jag blev riktigt arg. Är men en legitimerad doktor ska man bannemig göra sitt jobb! Man ska inte missa/glömma eller rent av skita i att göra vissa prover. Man ska dessutom ha läst igenom journalen innan patienserna kommer in för besök och inte ägna de 5 första minuterna till det. Ju mer jag tänker tillbaka på den förre doktorn inser jag hur bristfälligt det va. Jag misstänker att hans sköterskor kunde mer än han. För dom va jätte trevliga.
När dom i gbg hade förklarat 4 gånger i olika versioner hur behandlingen skulle gå till (vilket va mycket bra då det fasnade) så fick vi träffa en barnmorska som gick igenom tidsmässig planering. 

Ca den 17/12 ska jag börja med nässpräj (21dagar från första mens dagen) för att reglera ner mina egna hormoner. Typ att gå in i klimakteriet detta ska jag göra i två-tre veckor. Därefter börjar hormon sprutorna. Det kommer at bli svårt tror jag. En gång om dagen ska jag ge mig själv en spruta i magen. Jag som svimmar när jag ska lämna blodprover! Men det ska gå det med, i två veckor ska jag göra det. Sedan när alla hormoner är i rätt nivå så ska jag ge mig själv en ägglossnings spruta. Efter det bär det av till Göteborg igen för äggplockning. När äggen är ute blandas dom med min sambos sperma och får stå i ett värme skåp. Två dagar senare sätts det befruktade ägget tillbaka. 18 dagars väntan sen får vi veta hur det har gått. Alltså kommer detta bli en enorm utmaning, en mycket spännande och nervös tid. Fast det är något jag längtar helt otroligt mycket till.

Den 6/8 kom äntligen papperna från Salgrenska. Vi skulle vara där precis en månad senare den 6/9. För mig kändes det så otroligt bra att vi hade startat vår resa. Min sambo däremot blev jätte nervös. Han va glad över att vi skulle få hjälp men han ville inte ha någon hjälp. "Sådant här ska man ju för faan klara av själv, inte med hjälp av en massa doktorer som ska gräva i dig" Vist ska det vara så! Men nu va det inte det.

Efter ett tag så förlika han sig med tanken och när vi kvällen innan satt o prata om det så kändes det helt okej för honom också. Prata om det är jätte viktigt. Han har lite svårt för det men när jag dragit ur han några ord så känns det bättre för oss båda. Man ska absolut inte lagra allt inom sig för då kommer man gå omkring med en tickande atombomb inom sig. När den väl exploderar blir det inte kul för någon i omgivningen.

Väcka klockan ringde tidigt på min sida sängen och jag for upp som skjuten ur en kanon. Jätte nervös va jag och ville åka i god tid. Men min sanne tidsoptimist på andra sidan sängen tyckte att tiden räckte alldeles utomordentligt till. Suck!  

Vi åt frukost och han bestämde farten vilket ledde till en massa smågnabb om att jag skulle tänka på hjärtat och inte stressa upp mig så. Vi skulle allt komma i tid. 

Vi hade fått ett helt schema för dagen 7.30 skulle vi /han lämna sperma prov. klockan 9.00 skulle gruppinformationen vara och kl 14,30 skulle vi få prata med läkare och barnmorskor. 

Vi kom äntligen iväg och jag satt på nålar i bilen. Vist vi skulle kanske hinna men det va i så fall inte med många sekunders marginal. När vi kom upp på motorvägen bortanför Borås så fick vi punktering!!! Nej! Typiskt! Typiskt  va också att det va precis vid ett väg räcke så vår bil stod nästan mitt i körfältet och däcket med punka givetvis det på förarsidan. Min sambo ut och bytte däck och jag bort med varnings triangeln som jag så klart har sönder så den inte kan stå själv. Jag fick väl stå och hålla den där och titta på medans min sambo krälar i vägen och lastbilar och bilar brötar förbi i hög fart. Fast han fick bytt däck ganska fort så vi skulle inte bli så mycket försenade. Kanske 5 min. Jaja klart vi ska ha punktering har man haft motvind att få barn i 5, 6 år så ska man väl inte komma till sjukhuset smärtfritt. 

Min sambo hade kollat på eniro vart sjukhuset låg. Väl framme kändes det helt fel. Jag hade för mig att sjukhuset låg mitt i stan medans vi va och åkte någonstans i utkanten.... Ja så var det vi va vid Östra sjukhuset! Alla sjukhus heter vist något med salgrenska först och knappar man då bara in salgrenska så hamna man här. Typiskt igen. Nu va vi tvungna att åka igenom morgon trafiken in mot stan. Ja de va ju inte den muntraste stämningen i bilen kan ja säga...

Vi anländer 8.30 till rätt sjukhus och springer in som tokar. Inte hittade vi vart vi skulle heller. Men men till sist kom vi rätt

Vi har försökt i 5år... varje månad samma sak. 

Först nedräkning till "dag 14" Då är det mysiga middagar och romantiska kvällar...

Sedan väntan o väntan

sedan hoppas hoppas hoppas man att mensen inte kommer  

och till slut den stora besvikelsen och hopplösheten när den som alltid kommer, lika punktligt som vanligt dag 28.

I början innan man ville eller visste, va man livrädd för att bli med barn. Man åt p-piller och räkna dagar för att vara säker. Man va lika lättad varje gång mensen kom.

Sen när vi bestämt oss för att det va dax, trodde vi att det skulle gå bara så där.

Första gången vi verkligen försökte få barn hade vi en helt fantastisk kväll. Hela kroppen var fylld med så många känslor. Sedan gick vi med pirr i magen hela månaden och blev mäkta förvånade och besvikna när mensen kom.

I början hitta vi på en massa ursäkter till varför det inte ville sig.

"nä det va nog fel dag"

"nä jag va nog stressad då"

"nä vi bråka ju i samband med att ägget skulle fästa så det måste ju vara därför"

osv osv

En period tog vi ut det på varandra och beskyllde varandra för att det inte gick. Fast som tur va kom vi ganska fort till insikt att det inte va något bra sätt.

Det skapa bara en massa gnissel.

Tillslut insåg vi att det kanske inte berodde på någon av våra ursäkter. Det kanske va något fel på oss. Detta va ett jätte stort beslut för oss att fatta och det tog lång lång tid. Till sist ringde jag. Det var lång kö på det vanliga sjukhuset så vi blev skickade vidare till en privat klinik. 

Doktorn vi kom till gjorde några tester och förklarade att han inte hittade något fel på oss. Min sambo hade 52 miljoner sperma per ml så där va det inget fel. Jag hade heller inga fel som han kunde hitta så diagnosen löd OFRIVILLIGT BARNLÖSA!

Jaha vad ska man göra med den diagnosen då?????

Ja det är ju bra att det inte är något fel på oss. Fast det hade känts bra om dom hittat något som dom kunde åtgärda och som förklarade varför det inte ville sig.

Doktorn berättade lite om IVF (In vitro-fertilisering) provrörsbefruktning. Fast vi kände att om det nu inte var något fel på oss så kunde vi försöka lite till. Att detta kunde vara lösningen fast vi inte var redo för den än.

Vi kände att vi ville försöka lite till. Så vi hem igen och med ny funnet mod kastade vi oss i sängen. Men det blev inget nu heller.

Efter ett år gick vi till doktorn igen. Han sa då att vår enda chans att få barn va via IVF och att han kunde skicka oss till Göteborg.

Vi vågade då inte ta beslutet utan gick hem igen och fortsatte att hoppas.

Men för oss verkade det vara just Hopplöst.

Så ytligare ett år senare va vi tillbaka... Denna gången skicka han en remiss till Göteborg. Detta var strax innan semestern. Under tiden skulle vi/jag äta hormoner Pergotime under 5dagar från 5te mensdagen i tre månader och se om detta hjälpte. Det skulle öka chansen till fler välutvecklade ägg och därmed också chans att bli gravida. Vi skulle ringa när/om mensen kom.. och det gjorde den ju så klart. Men när vi ringde så hade dom semesterstängt tills mitten på augusti och detta va i juni!!! Varför skulle vi ringa och vad skulle vi göra nu???

Jag fick ringa till det vanliga sjukhuset och fråga dom. Dom sa att vi skulle fortsätta och att ultraljudet som skulle ha gjorts fick vänta.

Men Fy va dåligt av dom att inte informera bättre.

Men Ok så vi gick för att hämta ut en ny kur pergotime från apoteket med då va den slut. Den skulle inkomma efter ett par veckor. Jaha då var chansen för denna månaden förbi. Vi gick tillbaka till apoteket på utsatt datum men hormonerna hade fortfarande inte kommit in. Så här fortlöpte det hela sommaren.

I början på augusti fick vi äntligen remissen till Göteborg och salgrenska universitets sjukhuset!

Hej alla!

Välkomna till min blogg! 

Det här är första dagen på min blogg. Jag har aldrig bloggat någonsin så detta ska bli kul! Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara ofrivilligt barnlös, jag kommer också skriva mycket om mitt arbete och mina fritidsintressen. Alltså som ni andra. Jag ska skriva om mitt liv!