Vi har försökt i 5år... varje månad samma sak. 

Först nedräkning till "dag 14" Då är det mysiga middagar och romantiska kvällar...

Sedan väntan o väntan

sedan hoppas hoppas hoppas man att mensen inte kommer  

och till slut den stora besvikelsen och hopplösheten när den som alltid kommer, lika punktligt som vanligt dag 28.

I början innan man ville eller visste, va man livrädd för att bli med barn. Man åt p-piller och räkna dagar för att vara säker. Man va lika lättad varje gång mensen kom.

Sen när vi bestämt oss för att det va dax, trodde vi att det skulle gå bara så där.

Första gången vi verkligen försökte få barn hade vi en helt fantastisk kväll. Hela kroppen var fylld med så många känslor. Sedan gick vi med pirr i magen hela månaden och blev mäkta förvånade och besvikna när mensen kom.

I början hitta vi på en massa ursäkter till varför det inte ville sig.

"nä det va nog fel dag"

"nä jag va nog stressad då"

"nä vi bråka ju i samband med att ägget skulle fästa så det måste ju vara därför"

osv osv

En period tog vi ut det på varandra och beskyllde varandra för att det inte gick. Fast som tur va kom vi ganska fort till insikt att det inte va något bra sätt.

Det skapa bara en massa gnissel.

Tillslut insåg vi att det kanske inte berodde på någon av våra ursäkter. Det kanske va något fel på oss. Detta va ett jätte stort beslut för oss att fatta och det tog lång lång tid. Till sist ringde jag. Det var lång kö på det vanliga sjukhuset så vi blev skickade vidare till en privat klinik. 

Doktorn vi kom till gjorde några tester och förklarade att han inte hittade något fel på oss. Min sambo hade 52 miljoner sperma per ml så där va det inget fel. Jag hade heller inga fel som han kunde hitta så diagnosen löd OFRIVILLIGT BARNLÖSA!

Jaha vad ska man göra med den diagnosen då?????

Ja det är ju bra att det inte är något fel på oss. Fast det hade känts bra om dom hittat något som dom kunde åtgärda och som förklarade varför det inte ville sig.

Doktorn berättade lite om IVF (In vitro-fertilisering) provrörsbefruktning. Fast vi kände att om det nu inte var något fel på oss så kunde vi försöka lite till. Att detta kunde vara lösningen fast vi inte var redo för den än.

Vi kände att vi ville försöka lite till. Så vi hem igen och med ny funnet mod kastade vi oss i sängen. Men det blev inget nu heller.

Efter ett år gick vi till doktorn igen. Han sa då att vår enda chans att få barn va via IVF och att han kunde skicka oss till Göteborg.

Vi vågade då inte ta beslutet utan gick hem igen och fortsatte att hoppas.

Men för oss verkade det vara just Hopplöst.

Så ytligare ett år senare va vi tillbaka... Denna gången skicka han en remiss till Göteborg. Detta var strax innan semestern. Under tiden skulle vi/jag äta hormoner Pergotime under 5dagar från 5te mensdagen i tre månader och se om detta hjälpte. Det skulle öka chansen till fler välutvecklade ägg och därmed också chans att bli gravida. Vi skulle ringa när/om mensen kom.. och det gjorde den ju så klart. Men när vi ringde så hade dom semesterstängt tills mitten på augusti och detta va i juni!!! Varför skulle vi ringa och vad skulle vi göra nu???

Jag fick ringa till det vanliga sjukhuset och fråga dom. Dom sa att vi skulle fortsätta och att ultraljudet som skulle ha gjorts fick vänta.

Men Fy va dåligt av dom att inte informera bättre.

Men Ok så vi gick för att hämta ut en ny kur pergotime från apoteket med då va den slut. Den skulle inkomma efter ett par veckor. Jaha då var chansen för denna månaden förbi. Vi gick tillbaka till apoteket på utsatt datum men hormonerna hade fortfarande inte kommit in. Så här fortlöpte det hela sommaren.

I början på augusti fick vi äntligen remissen till Göteborg och salgrenska universitets sjukhuset!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För ett tag sedan va jag hembjuden till en utav mina bästa vänner "J" på tjej kväll. Det va riktigt längesedan jag va hos henne och såg jätte mycket fram emot kvällen.  Jag är rätt dålig på att komma iväg och hälsa på mina vänner. Jag är även dålig...

Det kändes hur bra som helst när vi kom hem från Sjukhuset. Resan hade startat! Även om det va ca tre månader kvar så kändes det alldeles lagom. Den första tiden gick jätte bra, de va inget som va jobbigt. Vi hade dessutom fått ut pergotime (hormoner...

Vi kom ner i källaren där skulle vi leta reda på en kod försedd dörr i korridoren gick det städare och titta konstigt på oss. Rummet bestod av två rum och en toalett. Det fanns p-tidningar o en säng. Men det va inte det lättaste. Till sist fick vi gå...

Den 6/8 kom äntligen papperna från Salgrenska. Vi skulle vara där precis en månad senare den 6/9. För mig kändes det så otroligt bra att vi hade startat vår resa. Min sambo däremot blev jätte nervös. Han va glad över att vi skulle få hjälp men han vi...

Hej alla! Välkomna till min blogg!  Det här är första dagen på min blogg. Jag har aldrig bloggat någonsin så detta ska bli kul! Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara ofrivilligt barnlös, jag kommer också skriva mycket om mitt arbete...