Vi kom ner i källaren där skulle vi leta reda på en kod försedd dörr i korridoren gick det städare och titta konstigt på oss. Rummet bestod av två rum och en toalett. Det fanns p-tidningar o en säng. Men det va inte det lättaste. Till sist fick vi gå ett par trappor upp och lämna spermaprovet. När vi kom ner till där vi skulle samlas för gruppinformationen hade vi 5min tillgodo. Eftersom vi inte ätit någon vidare frukost va det att rusa över gatan o köpa mackor. När sista biten va svald kom en syster och hämta oss.

Vi fick komma in i ett rum tillsammans med 4 andra par tror jag. Vi fick titta på en film om känslorna kring att vara ofrivilligt barnlösa. Det va verkligen en mycket känslosam film och det va nog inte många ögon torra efter den. Att se känslorna på en film som man känner när ens vänner blir gravida och får barn. Den otroliga glädjen för deras skull som är blandad men en fruktansvärd avundsjuka. Den skäms man även över vilket gör det hela ännu jobbigare. Detta tyckte min sambo va det jobbigaste på hela dagen. Efter filmen gick en barnmorska igenom behandlingen i stora drag. 

Nu hade vi ett glapp på några timmar så vi åkte in till centrum och strosa. I en bokaffärerna låg en av min barndoms favoritböcker. "Pricken" Den handlar om en liten kanin som föds med en massa prickar då alla hans syskon är vita. En väldigt fin barnbok. Den köpte jag så klart.
Efter att ha kört fel 17 gånger innan vi kom tillbaka och lovat oss själva igen att vi aldrig ska bo i en stad så va vi åter vid sjukhuset.

Tillbaka på sjukhuset fick vi träffa vår läkare. En mycket trevlig kvinna (till min sambos stora lycka) som gav ett mycket seriöst och kunnigt intryck. Alltså som det skall vara. Vi gick igenom remissen och journalen från vår förre doktor. Den va mycket bristfällig. Den bestod helt enkelt av en A4sida där det stod några rader i mitten och i journalen fattades det mycket.... När vår doktor fråga om vi kanske ändå hade gjort proverna som fattades så hade vi inte det! Alltså hade den förre doktorn skitit i eller missat eller glömt göra dom. Det va bland annat Cellprov, ämnesomsättnings prov samt ytligare en som jag nu glömt va de va. Detta var tänkt att bara vara en rent informativ dag men eftersom det fattades en massa prover va det bara att ta av sig och ta ett cell prov och gå o lämna lite blod.
Jag blev riktigt arg. Är men en legitimerad doktor ska man bannemig göra sitt jobb! Man ska inte missa/glömma eller rent av skita i att göra vissa prover. Man ska dessutom ha läst igenom journalen innan patienserna kommer in för besök och inte ägna de 5 första minuterna till det. Ju mer jag tänker tillbaka på den förre doktorn inser jag hur bristfälligt det va. Jag misstänker att hans sköterskor kunde mer än han. För dom va jätte trevliga.
När dom i gbg hade förklarat 4 gånger i olika versioner hur behandlingen skulle gå till (vilket va mycket bra då det fasnade) så fick vi träffa en barnmorska som gick igenom tidsmässig planering. 

Ca den 17/12 ska jag börja med nässpräj (21dagar från första mens dagen) för att reglera ner mina egna hormoner. Typ att gå in i klimakteriet detta ska jag göra i två-tre veckor. Därefter börjar hormon sprutorna. Det kommer at bli svårt tror jag. En gång om dagen ska jag ge mig själv en spruta i magen. Jag som svimmar när jag ska lämna blodprover! Men det ska gå det med, i två veckor ska jag göra det. Sedan när alla hormoner är i rätt nivå så ska jag ge mig själv en ägglossnings spruta. Efter det bär det av till Göteborg igen för äggplockning. När äggen är ute blandas dom med min sambos sperma och får stå i ett värme skåp. Två dagar senare sätts det befruktade ägget tillbaka. 18 dagars väntan sen får vi veta hur det har gått. Alltså kommer detta bli en enorm utmaning, en mycket spännande och nervös tid. Fast det är något jag längtar helt otroligt mycket till.

Vi har försökt i 5år... varje månad samma sak. 

Först nedräkning till "dag 14" Då är det mysiga middagar och romantiska kvällar...

Sedan väntan o väntan

sedan hoppas hoppas hoppas man att mensen inte kommer  

och till slut den stora besvikelsen och hopplösheten när den som alltid kommer, lika punktligt som vanligt dag 28.

I början innan man ville eller visste, va man livrädd för att bli med barn. Man åt p-piller och räkna dagar för att vara säker. Man va lika lättad varje gång mensen kom.

Sen när vi bestämt oss för att det va dax, trodde vi att det skulle gå bara så där.

Första gången vi verkligen försökte få barn hade vi en helt fantastisk kväll. Hela kroppen var fylld med så många känslor. Sedan gick vi med pirr i magen hela månaden och blev mäkta förvånade och besvikna när mensen kom.

I början hitta vi på en massa ursäkter till varför det inte ville sig.

"nä det va nog fel dag"

"nä jag va nog stressad då"

"nä vi bråka ju i samband med att ägget skulle fästa så det måste ju vara därför"

osv osv

En period tog vi ut det på varandra och beskyllde varandra för att det inte gick. Fast som tur va kom vi ganska fort till insikt att det inte va något bra sätt.

Det skapa bara en massa gnissel.

Tillslut insåg vi att det kanske inte berodde på någon av våra ursäkter. Det kanske va något fel på oss. Detta va ett jätte stort beslut för oss att fatta och det tog lång lång tid. Till sist ringde jag. Det var lång kö på det vanliga sjukhuset så vi blev skickade vidare till en privat klinik. 

Doktorn vi kom till gjorde några tester och förklarade att han inte hittade något fel på oss. Min sambo hade 52 miljoner sperma per ml så där va det inget fel. Jag hade heller inga fel som han kunde hitta så diagnosen löd OFRIVILLIGT BARNLÖSA!

Jaha vad ska man göra med den diagnosen då?????

Ja det är ju bra att det inte är något fel på oss. Fast det hade känts bra om dom hittat något som dom kunde åtgärda och som förklarade varför det inte ville sig.

Doktorn berättade lite om IVF (In vitro-fertilisering) provrörsbefruktning. Fast vi kände att om det nu inte var något fel på oss så kunde vi försöka lite till. Att detta kunde vara lösningen fast vi inte var redo för den än.

Vi kände att vi ville försöka lite till. Så vi hem igen och med ny funnet mod kastade vi oss i sängen. Men det blev inget nu heller.

Efter ett år gick vi till doktorn igen. Han sa då att vår enda chans att få barn va via IVF och att han kunde skicka oss till Göteborg.

Vi vågade då inte ta beslutet utan gick hem igen och fortsatte att hoppas.

Men för oss verkade det vara just Hopplöst.

Så ytligare ett år senare va vi tillbaka... Denna gången skicka han en remiss till Göteborg. Detta var strax innan semestern. Under tiden skulle vi/jag äta hormoner Pergotime under 5dagar från 5te mensdagen i tre månader och se om detta hjälpte. Det skulle öka chansen till fler välutvecklade ägg och därmed också chans att bli gravida. Vi skulle ringa när/om mensen kom.. och det gjorde den ju så klart. Men när vi ringde så hade dom semesterstängt tills mitten på augusti och detta va i juni!!! Varför skulle vi ringa och vad skulle vi göra nu???

Jag fick ringa till det vanliga sjukhuset och fråga dom. Dom sa att vi skulle fortsätta och att ultraljudet som skulle ha gjorts fick vänta.

Men Fy va dåligt av dom att inte informera bättre.

Men Ok så vi gick för att hämta ut en ny kur pergotime från apoteket med då va den slut. Den skulle inkomma efter ett par veckor. Jaha då var chansen för denna månaden förbi. Vi gick tillbaka till apoteket på utsatt datum men hormonerna hade fortfarande inte kommit in. Så här fortlöpte det hela sommaren.

I början på augusti fick vi äntligen remissen till Göteborg och salgrenska universitets sjukhuset!